Ja idag var det då dags för vår första officiella utställning. Vi åkte ut med Bodil och Jawa redan till kl 9 i morse för att hinna acklimatisera oss och för att hinna se Bodil och Jawa in action (de ställde ett par timmar innan oss). Dessutom hade jag tänkt agera fotograf, men kameran vägrade knäppa några bilder så det fick bli nödlösning med iPhone-bilder istället (den fixar liksom inte riktigt det där med att ta bra bilder på långt håll och i rörelse, men bättre än ingenting i alla fall), så här kommer en drös med lite halvsuddiga bilder!

 

Jag hittade en liten lista hos Fanny som jag bestämde mig för att sno helt kallt. Kanske lite mer spännande än Bellas framsteg i utställningsringen? Vi ger det ett försök i alla fall.

 

Senaste:

 

Låt du hörde: Men shit. Jag som tycker att jag lyssnar på musik mest hela tiden kan verkligen inte komma på vad den senaste låten jag hörde var? Kanske för att jag alltid har minst en låt på hjärnan (alltså oftast flera på samma gång, det räcker att någon säger ett ord eller att jag tänker något som jag associerar till en låt så får jag den på hjärnan) och den ändras uppskattningsvis minst 50 gånger per dag... Precis just nu är det denna som snurrar på repeat i mitt huvud.

 

Serie du såg: Big Bang Theory. Älskar att det är en massa underbara säsongsstarter på gång nu!

 

Mat du åt: Stekt abborre med kokt potatis och persiljesmör - mmmmmumsss

 

 

Kram: Kramades med lillvovven före, under och efter handlerkursen. Hon passade även på att hångla upp mina näsborrar medan jag fokuserat lyssnade på vad kursledaren hade att säga...

 

Känslan: Men gud. Vad är det för fråga? Jag som har en miljard känslor på en och samma gång mest hela tiden?! Meneee... Får la svara nervositet då (inför utställningen). Alternativt uppgivenhet (när jag med kärlek, våld och mutor försökte klippa hundklor utan några särskilt upplyftande resultat).

 

Bråk: Hmm. Senaste jag kan komma på var för typ en månad sedan och en av huvudanledningarna till att det ens blev ett bråk istället för en normal konversation var mitt fantastiska morgonhumör (man ska helt enkelt i så stor utsträckning som möjligt undvika att prata med mig före jag själv börjar prata på morgnarna)

 

 

Resa: Stockholm för två veckor sedan (herregud, hur kan det redan vara två veckor sedan?!?!?!), om nu det räknas, men det är ju trots allt utomlands... Annars Florida i februari.

 

Längtan: Eh. Sommar?

 

Dröm: Hade en väldigt skum dröm för några nätter sedan med många krossade iPhones, inbrottstjuvar och en hund som inte skällde trots att jag ropade (eller försökte - det funkar ju sällan i drömmar) på henne.

 

 

Personen du träffade: Ja nå Christofer förstås, men eftersom jag bor med honom är det ju liksom ganska oundvikligt, så då svarar jag Nina istället för hon var den jag pratade sist med på handlerkursen.

 

Person du pratade i telefon med: Lilla pappa

 

Personen du fick sms av: Bodil, angående hundutställningen och duschning av missnöjda bruna hundar

 

Gången du var utomhus: Var ut och kissade lite dogz för ca en timme sedan (jag hör nästan hur intresseklubben antecknar frenetiskt)

 

Gången hela din familj åt middag tillsammans: I lördags på stugan, hysteriskt galet jävla gott var det!!

 

På lördag är det dags för Viking Line Dog Show, Bellas och min första officiella utställning. Mycket spännande ska det bli! Ikväll har vi därför varit på handlerkurs, och det var nog tur att Nina tipsade oss om den i måndags (jag hade helt missat det) för vi behövde verkligen lite uppvärmning.

 

Jag har inga förväntningar alls inför lördagen egentligen, jag vet ju att hon är livrädd för att stå på bordet och bli inspekterad, men det känns ändå jätteroligt att hon har gjort sådana framsteg att hon verkligen KAN (om hon vill sedan återstår att se) gå supersnyggt och också ställa sig hyfsat snyggt. Mera träning träning träning bara så kan vi nog bli bra till slut (om si så där ett år eller två)! 

 

Alltså jag brukar tycka att det är rätt mysigt med höst. Jag tycker myyycket bättre om hösten är vinter och vår. MEN jag gillar inte alls att det redan börjar bli så mörkt och så kallt! Det är det största felet med hösten, det är för nära till vintern. Det går för fort, och jag är inte alls redo för vinter. 

 

I måndags höll jag på att frysa ihjäl på agilityn, mina tår kändes som isbitar som slog mot varandra tills jag tappade känseln helt (efter så där 15 minuter). Igår höll jag på att frysa ihjäl hela kvällen, till och med efter överdrivet mycket kläder gömd under täcket med två små levande hundelement tryckta mot mig. Och då är det fortfarande tvåsiffriga plusgrader ute, hur ska jag överleva när det blir minus?!

 

 

Idag har jag också varit frusen mest hela tiden, men framförallt tyckte jag att det var fruktansvärt hur kolsvart det var ute imorse! Det var ju typ igår som det var strålande sol och varmt och skönt när jag steg upp samma tid för att åka på morgoncykling med Malin? Nu var det bara mörkt, kallt, mörkt, regnigt och mörkt.... Usch. 

 

Nej jag är inte alls redo för det ännu.

Jag som tyckte att jag har haft en så bra dag. Jag borde ju förstås ha lärt mig vid det här laget att jag sällan får ha en hel dag som bara är bra, men optimist som jag är så vägrar jag ju gå omkring med inställningen att något snart kommer att gå fel. Hela dagen har känts riktigt bra ända tills efter långpromenaden med hundarna ikväll, efter den har det bara gått utför. 

 

1. Först hade jag tänkt boka resa till Milano i oktober. Men nej, då har så klart priset gått upp jättemycket på den resan vi hade spanat in tidigare. VARFÖR bokade vi inte redan förra veckan? Åh, vad deprimerande. 

 

2. Vad ska man hitta på för att muntra upp sig själv då? Ja men leta upp de där fräna leopardmönstrade löpartightsen! Frågan är om jag ska köpa dem åt mig själv nu direkt för att muntra upp mig eller önska mig dem i födelsedagspresent? Nähä. Nej nej. De är slutsålda i hela världen. Så klart. Dumt av mig att tro något annat. 

 

3. Och där kände jag att jag helst skulle vilja gå och lägga mig redan. Hmm, luktar det inte lite skumt här? Nä, inbillning. Jaha, vad ska jag hitta på som kan få mig på bättre humör igen då? Vänta nu. VARFÖR är min tröja blöt?! 

 

Imorgon ska vi ha lite after work efter jobbet (no shit, när skulle man annars ha after work liksom? nåja), så det innebär att morgondagens gymmande måste förflyttas. Men eftersom jag ska ställa ut Bella på lördag så måste gympass nr 3 bli på fredag vilket betyder att jag MÅSTE gymma imorgon (annars kanske jag får stryk), men som tur var kom vi på den perfekta lösningen... 

 

Jag tror jag har drabbats av en mycket allvarlig sjukdom. För en liten stund sedan kände jag bara att min högsta dröm just nu är att få vara ledig ett par dagar, en hel vecka kanske, för att bara kunna städa städa städa städa. "Whaaaaat?!?!" tänker ni nu, och ja det var vad jag tänkte också. Men det skulle vara så förbannat skönt att få det riktigt jävla (ursäkta) ordentligt städat en gång för alla så kanske det skulle vara lättare att hålla ordning sedan. 

 

Sedan satte jag mig ner i soffan och drabbades av riktigt riktigt akut rastlöshet. Så just nu känner jag för att studsa upp och ner upp och ner och skrika "tråkigttråkigttråkigttråkigttråkigt!!!" som om det skulle hjälpa. Tur att jag snart ska iväg med hundarna på agility, det ska väl hjälpa lite i alla fall. 

 

Jag har ett stort problem som jag skulle behöva lite hjälp med. Jag hade inte ens tänkt ha någon typ av fest när jag fyller år, men mina undersökningar har visat att det skulle vara önskvärt med lite kalas så nu håller jag på och funderar som en galning. 

 

Jag blev sjukt sugen på att ha en fest med barnkalas-tema, chefens dotter Anni verkar nämligen alltid ha så himla roliga kalas (med gelégrodsspottning och grejer!) så just nu är min högsta dröm att få ha ett födelsedagskalas á la Anni! Ja jag har en förkärlek till temafester, men jag tänkte i så fall ändå vara så snäll att mina gäster inte skulle behöva klä ut sig (jag har den hårda vägen fått lära mig att alla inte är lika förtjusta i att klä ut sig som jag, tråkigt nog - skulle ÄLSKA om jag kunde tvinga typ Kjell att komma iklädd hängselbyxor och propeller-keps!).

 

Åh vilken bra dag jag har haft idag! Det började med fredagsslir redan halv 10 i morse (både jag och Malin höll på att skratta ihjäl oss) och sedan har det bara fortsatt. Många skratt har det blivit. 

 

Så fort vi stängde butiken var det dags för lite after work med bubbel för att fira sjukt duktiga Emil som har nått sin del-målvikt. 

 

Ja, jag känner att kommentarer är överflödiga. Ni borde ha varit där helt enkelt. Daniel snöt kangelbär ur näsan medan vi lyssnade på Oleg och Petri Nygård liksom. Och jag skrattade så tårarna sprutade.

 

När jag kom hem hade jag turen att få hjälp med matlagningen av mästerkocken Dixie. Nöjdare hund får man leta efter.

 

Igår efter daimkaksfikat åkte vi och bowlade. Det var väl nästan två år sedan jag bowlade sist, men det brukar ju vara roligt och man brukar få in tekniken någorlunda efter en stund. Men igår tror jag faktiskt att jag slog världsrekord! I flest missade käglor... 

 

 

Ja, som ni ser låg jag överlägset sist redan här. Hela 86 poäng kom jag upp i totalt på nästan två serier. Vad tror ni, kan det vara rekord? I så fall är jag sjukt nöjd. Jag skyller mitt brutala misslyckande på att jag inte fick lika fräna bowlingskor som Bodil, och att jag var alldeles för trött (så pass att jag är glad att jag inte lyckades kasta omkull mig själv och glida iväg med klotet). 

 

Brorsan var där och tränade samtidigt. ÅM-mästare (eller vad det kan heta) som han är funderade han nog lite på om jag måhända kan vara adopterad. Åtminstone skämdes han nog en aning och kom snällt fram till mig och påpekade att 6-åringen ett par banor bort fick ungefär 3 gånger mer poäng per serie... Fantastiskt pepp-talk. Jag tror bestämt att jag måste börja träna i smyg så att jag kan spöa skiten ur alla andra nästa gång!

Jag känner att jag kanske behöver kompensera lite för gårdagen då detta helt plötsligt förvandlades till någon typ av träningsblogg, det var inte alls min mening. Så för att ni inte ska behöva känna er oroliga tänkte jag summera kvällens program med en bild. 

 

 

Otroligt goda mockarutor och Bodils uuuunderbara daimkakor! Jag har tjatat om daimkakorna hela dagen på jobbet, så tro för guds skull inte att jag nöjde mig med en (tänkte bara att det kanske inte är helt acceptabelt att ösa tallriken full direkt), jag lyckades trycka ner hela 3 stycken. Mmmm. De är så goda så jag nästan gråter lite när jag tänker på dem. Åh, daimkakor. Min stora kärlek. Vad vore livet utan er?

I går morse (kl 08:04!!!) fick jag ett mail från Emil med instruktioner för kommande veckors gymmande. Det finns tydligen ett upplägg (eller vad man ska kalla det?) som heter Starting Strength som han nu har modifierat lite och döpt om till Hannas Dunderupplägg (love it!). 

 

Det innebär 2 olika pass som man kör 3 gånger i veckan, och bland annat innehåller båda passen knäböj (där fick jag för att jag har latat mig med benträningen och tyckt att det har räckt med springandet), och meningen är att man ska öka vikterna lite för varje pass. Hjälp. 

 

 

Så nu jävlar anamma ska jag bli stark! (Fråga inte varför jag spänner mina obefintliga armmuskler när det är benen som ska få sig mest, det blev så nu bara)

 

Nyfika på hur Pass B ser ut t.ex? Vikterna gäller nu första veckan alltså. 

Knäböj - 3 x 5 @ 55 kg

Militärpress - 3 x 5 @ 16 kg

Latsdrag - 3 x 3-5 @ 95 lbs

Plankan - 3 x Nå så lång jävla tid som möjligt

 

Ihihihi, åh vad jag skrattade där i min underbara hotellsäng när jag läste det sista! Jag älskar också att han avslutade ett långt och relativt seriöst mail med raden "Vad det suger att inte kunna sova längre än till åtta på en söndag...". Behöver jag ens säga att jag somnade om hur skönt som helst efter det? Hehe. 

 

Ja, första passet avklarades idag. I morse kunde jag knappt gå ner för trappan (stel i musklerna efter halvmaran alltså) så jag är bara glad att det överhuvudtaget alls gick att göra knäböj. I övrigt kändes det bra, ska bli spännande! Men nu ska jag sluta babbla, för ingen orkar ändå läsa så här mycket, och stupa i säng istället. Natti natti.

Nå nu har vi äntligen landat hemma i vår älskade sköna soffa igen efter helgens äventyr. Skönt. Och gladast är nog hundarna. Bella pep av lycka när vi hämtade dem och Dixie hoppade upp och ner och svansen gick för fullt. Dixie hade dessutom matvägrat och inte haft lust att göra någonting alls, men så fort vi kom kastade hon sig över maten och sedan började hon busa med leksaker och tuggben och grejer. Jag tror bestämt att hon hade saknat oss ganska mycket. 

 

Igår var vi till en restaurang som heter Mäster Anders och käkade middag. Riktigt gott var det. Karlarna tog råbiff till förrätt, och jag ångrade lite att inte jag också gjorde det för jag smakade och den var så sjukt god! Fast min jordärtskockssoppa var också jättegod, men råbiff är ju lite roligare för det är ju inget man äter särskilt ofta liksom. Men min varmrätt var underbar i alla fall. De hade ett eget öl också som var supergott! 

 

Det var så mörkt i restaurangen så bilderna blev jättefula när jag tog med blixt, så istället fick det bli mörka och korniga bilder... Men men, bättre än ingenting.

 

Någon efterrätt fanns det inte plats för, trots att alla efterrätter lät sjukt goda, så istället gick vi tillbaka till hotellet och tog en drink i baren och fick sällskap av Jenny och Oskar. Mycket trevligt! Eller ja, de kanske inte tyckte att det var så trevligt för vi var så totalt slut efter den långa dagen och all mat så vi satt bara och blinkade och kämpade för att hålla ögonen öppna, men vi tyckte det var himla trevligt att få träffa dem en sväng!

 

Som ni säkert kan gissa så har jag sovit som en riktig liten ängel på de där alldeles alldeles underbart sköna kuddarna i natt. Redan när jag vaknade kände jag att jag gärna skulle bo där minst hela nästa vecka också, men efter frukosten kunde jag nästan gjort vad som helst för att få stanna. 

 

 

Precis ALLT med hela frukosten var helt underbart! Jag kunde utan problem ha ätit ihjäl mig. Åh vilken lycka. Tänk om man alltid kunde få sådan där frukost?! Ja, det tog verkligen emot att behöva åka därifrån redan idag... Tur att hundarna blev glada när vi kom hem i alla fall så känns det inte fullt så meningslöst att trycka i sig någon torr brödkant imorgon bitti...

Sorry för uruselt (okej, vem försöker jag lura - obefintligt) bloggande denna vecka. Har varken haft tid, ork eller inspiration. Men life goes on! 

 

Imorgon är det nu till slut dags för Stockholm Halvmarathon! De här sista två veckorna har jag pendlat mellan ångest, pepp, lugn och allt där emellan. Men nu är jag rätt peppad och hyfsat lugn, så det känns ju lovande! Det ska faktiskt bli kul. 

 

 

Japp, så här ska jag springa imorgon! Så glöm för guds skull inte bort att hålla tummarna för mig från kl 16 (svensk tid) och framåt (vet inte exakt när vi startar), jag kan behöva lite extra hjälp på vägen! 

 

Nu ska jag försöka leta upp några till pepplåtar så att min spellista räcker hela loppet, bra musik i öronen gör stooor skillnad för mig!

Jag bara undrar, NÄR ska jag lära mig att det sällan är en bra idé att vara allt för positiv och glad? Åtminstone när man nu är så klumpig som jag är. Det slutar sällan bra... 

 

För ca 1 timme sedan: 

Jag: Jag har haft en riktigt bra dag idag!

C: Vad bra. 

Jag: Riktigt produktiv och AAAAJJJ!!!!

Helt utan förvarning smällde det till i min höft och jag höll nästan på att trilla omkull. Nästan synd att jag inte föll och slog ut en tand eller två också, då hade det verkligen varit ironiskt.

 

Note to self: säg aldrig att dagen har varit bra förrän den faktiskt är slut och du ligger i tryggt förvar i sängen. Som en säkerhetsåtgärd bara. 

 

 

Under en av de bättre stunderna av dagen spikade jag ihop denna fantastiska slipshängningsanordning. Jag är så omåttligt nöjd att jag kom på det! Och faktiskt gjorde det också. Helt på eget bevåg dessutom. Jag känner att ni andra kan sluta tävla om Årets Sambo nu, priset är redan mitt.

Vad jag skulle göra idag:

- Tvätta

- Städa

- Dammsuga

- Träna med Bella

- Gå på låååångpromenad med båda hundarna

- Handla för hela nästa vecka

 

Vad jag faktiskt har gjort idag: 

- Sovit läääääänge (12 timmar lyckades jag skrapa ihop)

- Satt igång en tvättmaskin (pluspoäng!), har dock inte hängt den än...

- Jiggat abborre

- Fikat

 

Eh ja. Är det bara jag eller ligger jag lite efter i schemat?? Nåja, veckohandla och långpromenad ska jag väl i alla fall hinna med ännu också. Tur att jag är ledig imorgon med, kanske jag hinner klämma in lite dammsugning då någonstans mellan sovmorgon, frisörtid och butiksmöte. Hehe.

 

 

Mycket nöjd storfiskare! Men jag tror nog vi kan konstatera att jag behöver besöka gymmet lite mer frekvent, eller snarare öka på vikterna kanske, för jag hade nästan problem med att veva upp den där stackars borren. 

 

 

En massa sprattlande små löjor. Mycket mer effektivt (=mycket roligare) att jigga med dem! Inte så konstigt kanske att abborrarna föredrar riktig fisk framför gummifisk i och för sig...

 

 

Hittade daimbiskvier när vi var och shoppade fikabröd. Hallelujahmoment säger jag bara! Varför har ingen berättat att det finns sådana?! Biskvi = mums, daim = mums, daimbiskvi = supermums! Lite väl mäktigt kanske i och för sig, jag blev illamående när jag hade tryckt i mig hela. Men det var det värt, så sjukt gott.

Åh, jag fick precis ett så underbart sms från Malin! Först undrade hon om namnet på en låt som vi lyssnade på på jobbet igår, jag svarade med både låtnamn och artist (bara för att liksom). Först svarade hon något mer eller mindre oläsligt (för ovanlighetens skull...), och sen skrev hon "Hanna, du är mitt Wikipedia!".

 

Hahaha! Helt underbart! I fortsättningen ska jag presentera mig som "Hanna Sundberg - Malins Wikipedia". Älskar när man får känna sig lite smart, hehe.  

 

 

Och detta var låten hon frågade efter! Sjukt bra. Kjell fick något ryck och spelade en massa gamla låtar, en som gjorde mig ännu snäppet lyckligare än Pretty Fly var denna. Nästa fest blir det bara gamla låtar, så jäkla mycket roligare ju!

Eller som det heter på mitt jobb "när Kjell är borta slår det slint för oss andra". Idag har det bara varit jag, Malin och Emil på jobb, och av någon anledning verkar det vara den kombinationen som orsakar flest hysteriska skrattattacker. När vi jobbade på midsommarafton skrattade jag så jag bara pep, grät och fick ingen luft, Malin skrattade så hon var tvungen att spy. Ni fattar att det liksom inte bara är lite smått fnissande. Stackars Emil står mest och ruskar på huvudet och tittar på oss. 

 

Hur som helst. Innan klockan ens hade hunnit slå 10 idag hade vi redan hunnit skratta så där riktigt riktigt hysteriskt flera gånger. Först åt Malin som lyckades säga "slampsubbarna" istället för "lampsnubbarna", i telefon dessutom, helt fantastiskt!

 

 

En Malin-skrattattack på midsommar.

 

Sedan skulle Emil skicka sms till kunder och informera dem om att telefonerna de hade beställt hade kommit in. Men istället råkade han skriva "din telefon har kommit tillbaka från service" och skickade det. Då brast det verkligen för mig, fatta vad kunderna måste ha funderat om de hade drabbats av minnesförlust eller vad fan det var frågan om! Jag skrattade så jag trodde jag skulle dö! Så hysteriskt roligt!! Jag var tvungen att gå ner och gömma mig på toaletten en stund. 

 

När jag äntligen började lugna ner mig kom Malin skenande ner för trappan, nästan skrikandes av skratt. Då hade Emil sagt "Kjell får aldrig åka härifrån igen!", hahaha! Stackarn, han kommer att få men för livet efter att ha jobbat med oss! Tur att han är ledig imorgon och får återhämta sig lite, hehe.

För ungefär 4,5 år sedan var jag på Lanzarote med mina föräldrar + lillebror. Där köpte jag en svart trenchcoat som jag har tyckt väldigt mycket om. 

 

I juni i år var jag på min småkusin Johannes studentfest. Det regnade när vi skulle dit så jag tog på mig trenchcoaten och hängde den på en krok i hallen när vi kom dit. När vi skulle gå hem var den spårlöst försvunnen. Jag tänkte att någon säkert hade fått med sig den i misstag, och med lite tur dyker den upp igen efter helgen när någon märker att de har tagit fel jacka. 

 

Men jag hörde ingenting om någon bortkommen jacka, så jag tänkte att jag aldrig kommer att få se den igen, grät en skvätt och ställde in mig på att köpa en ny istället. 

 

 

En bild på jackan. Denna tog jag någon gång i våras för att det var något jag skulle blogga om, nu kan jag inte för mitt liv komma på vad det kan ha varit?!

 

I alla fall. Jag letade och letade, men hittade ingen som kändes så där riktigt perfekt. Köpte en (eller okej, två) liknande fast kortare av Bodil. Jag har tänkt på den där jackan mååånga gånger, och senast igår tänkte jag att kanske jag borde höra ändå om den skulle ha dykt upp.

 

Och så idag, från ingenstans, visar det sig att Mia har hittat en tunn svart jacka med hundgodis i ena fickan liggandes i Johannes badrum (av alla ställen?!?!) och hon efterlyste ägaren på facebook. Mamma var snabb och fattade att det kunde vara min. Förstår ni lyckan?! Åh, min älskade jacka! Ibland har man tur ändå. Nu ska jag bara komma mig för att hämta den också! Och kanske betala hittelön?

Inte för att jag tycker att det är roligt när andra skadar sig, men liiiite skönt är det att det inte alltid bara är jag som skadar mig. Fast det här var väl kanske lite väl om jag ska vara ärlig. 

 

Christofer var och fiskade med Jocke efter jobbet, när han kom hem igen var det första han sade "Det hände en grej" och höll upp ena handen med ett genomblodat papper. Sedan gjorde han misstaget att ta bort pappret... Det forsade blod! Alltså jag överdriver verkligen inte ens lite, det nästan sprutade ur ett stort jack i tummen. Det var blod i halva badrummet (nog för att vi har sjukt litet badrum, men ändå) och inte slutade det heller. Jag är normalt inte det minsta känslig för blod, men det här var för mycket till och med för mig.

 

 

Eftersom jag inte fick dokumentera blodbadet (jag borde ha filmat i smyg!) så får ni en gammal bild från när jag skar mig på en lampa. Mängden blod går inte ens i närheten att jämföra med det jag fick se idag (jag säger ju att det är farligt att fiska!), men en bild måste jag ju ha med så denna fick duga.

 

Han kom hem vid 18-tiden, vid 20-tiden var jag till apoteket och köpte värre plåster som skulle klara lite mer blod. Icke sa nicke, han hann knappt sätta dit det innan det var helt rött. Mer än två timmar senare och det forsar fortfarande alltså. Men åka till sjukhuset? Nej, det är tydligen för mesar. Vi får väl se om han lever imorgon då bara.

Igår hade vi lite lördagsmys i höstrusket, kollade på Big Bang Theory, drack lite öl och åt lite coctailkapris (lätt på topplistan över bästa öl-snackset). Jag tog kaprisburken för att fiska upp några till när någonting plötsligt går snett och innan jag hinner blinka har jag famnen full av kapris och är genomblöt av kaprisspad... 

 

 

HUR kommer det sig att jag JÄMT lyckas med sådant här?! Va? Jag förstår inte hur det är möjligt!! Jag är så fantastiskt klumpig att jag borde få medalj. Nåja, jag hade ju i alla fall inte sönder något den här gången...