Jahaja, nästan en vecka höll den...

Förra torsdagen bytte vi telefoner på jobbet, jag ska nu ha Samsung Galaxy S3 i tre månader. Inga hurrarop på det nej, jag saknar min gamla iPhone 4 - vi var ett så bra team liksom. Jag och S3:an kommer inte alls överens. Lite bättre börjar det kanske gå (med betoning på lite) och även om jag inte alls gillar den ens nästan lika mycket så är det ju ändå kul att prova lite olika. 
 
Men jag är övertygad om att S3:an är bitter över att den inte får lika mycket kärlek som min älskade gamla iPhone. Den hämnas genom att jävlas med mig med diverse olika småsaker. Men idag slog den på stort och hämnades rejält... 
 
Den gled ur min ficka när jag steg ur bilen (vad kan det ha varit, 30 cm från marken kanske?) och landade upp och ner på marken. Det var liksom så kort och odramatiskt fall att jag inte ens kollade på den, men så kom jag in och såg detta: 
 
 
Javisst. Skärmen sprack. Är det inte fantastiskt?! Och så säger folk att iPhone går sönder så lätt för att det är glas både fram och bak. Mhm, den har hållit i över ett och ett halvt år (med min hantering dessutom) medan S3:an överlevde knappt en vecka i mitt sällskap.
 
Jag är övertygad om att Steve Jobs sitter och gnuggar händerna och fnissar högt av skadeglädje där uppe någonstans på sitt lilla iCloud.

Men hur lyckas jag?!

Igår hade vi lite lördagsmys i höstrusket, kollade på Big Bang Theory, drack lite öl och åt lite coctailkapris (lätt på topplistan över bästa öl-snackset). Jag tog kaprisburken för att fiska upp några till när någonting plötsligt går snett och innan jag hinner blinka har jag famnen full av kapris och är genomblöt av kaprisspad... 
 
 
HUR kommer det sig att jag JÄMT lyckas med sådant här?! Va? Jag förstår inte hur det är möjligt!! Jag är så fantastiskt klumpig att jag borde få medalj. Nåja, jag hade ju i alla fall inte sönder något den här gången...

Nytt smidighetsrekord?

Jag tror att jag har slagit ett nytt rekord i klumpighet idag. Eller nja, tveksamt om det slår den där gången jag hade sönder vår nyinköpta spegel innan vi ens hade hunnit hänga upp den, men det hamnar nog på andra plats i alla fall. Men så var det ju ett tag sedan jag hade sönder något sist också (vad jag kan komma på just nu i alla fall), så jag antar att det var dags... 
 
Jag har varit ledig idag och skulle vara duktig och städa och tvätta och greja. I badrummet är det en liten glashylla ovanför handfatet, jag har flera gånger tyckt att den har känts lite lös men jag har aldrig kollat om det går att göra något åt det för jag trodde inte att det kunde bli ett problem. Men det kunde det visst. När jag torkade av hyllan föll den plötsligt utan förvarning rätt ner i handfatet och lämnade ett stort hål efter sig...
 
 
Är det inte fantastiskt?! Det blev liksom inget litet hål heller. Vad jag gjorde? Först stod jag och stirrade med gapande mun en liten stund, sedan tog jag bilden ovan och skickade till Christofer med texten "Det hände en grej...", och sedan fortsatte jag städa som om inget hade hänt. 
 
Som tur är så har det visat sig att jag har en rätt så händiger sambo. Han kom hem med ett nytt handfat, skruvde bort det trasiga, och trixade dit det nya. Och tadaa! 
 
 
Underbart! Undrar ni vad jag hade gjort utan honom? Eh. Ringt till pappa och gråtit kanske? Men eventuellt väntat några dagar först och gått omkring och haft ångest över det. Men nu slipper jag det! Nu behöver jag bara lista ut hur jag ska göra mig av med det trasiga handfatet... Vart dumpar man sådant?
 
Christofer fick förresten en chokladkaka för att han var så duktig, det tyckte jag att han var värd! Hihi.

Hur är det möjligt?!

Jaa, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har nog slagit alla smidighetsrekord i världen nu. Jag är helt övertygad om att jag är den enda som lyckas med sådana här grejer gång på gång.

Jag skulle bara vädra sängkläderna lite, jag vet att man inte ska göra det när man är allergisk och det är fullt med pollen ute, men en liten liten sväng kan ju inte vara någon fara tänkte jag...

Jag borde ha fattat direkt att något skulle gå fel. Jag hängde ut våra täcken och gick in för att hämta kuddarna. När jag kom ut igen hängde det bara ett täcke där. Jaha, det blåser för mycket tänkte jag. Men så insåg jag att jag inte såg täcket någonstans...

Jamen självklart hade det blåst in på balkongen under och damen som bor där har flyttat ut på landet för sommaren. HELT FANTASTISKT!

Ni kan ju tänka er att Christofer höll på att skratta ihjäl sig när han kom hem. Tills han insåg att det var hans täcke som låg där nere... Hehehe... Oops!

 


Smurfar?

I måndags när vi satt och smaskade på den där vitchokladdkakan på jobbet så konstaterade jag apropå ingenting att hallonen som jag hade dekorerat med minsann såg lite ut som smultron istället för hallon.

"Det kanske är hallon som är UTKLÄDDA till smurfar?!" Eh. Vänta nu. SMURFAR?! Var kom smurfarna in i bilden? Antingen lider jag av ett gravt talfel som gör att alla ord som börjar på "smu" förvandlas till smurf när det ska ut ur munnen på mig, eller så är det inte en halt hamster som springer i mitt hjul (som jag tidigare har trott) - det är ett gäng yra smurfar. Jag tror på det senare.
.
image description
.
Smurfbilden som jag lade ner hela min själ i att färglägga på jobbet för dryga månaden sedan.
.
Ja, med tanke på hur sjukt det här inlägget blev så tror jag bestämt att mina smurfar har krockat och nu ligger och sprattlar i en liten hög medan hjulet bara gungar lite fram och tillbaka istället för att snurra runt som det borde göra.
.
Okej, nog om smurfar. Sorry. Det kan ju helt enkelt vara så att jag är sjukt trött i huvudet efter arbetsdagen och sjukt speedad efter gymmet. Lite mer trovärdig förklaring kanske...

Spelgalen

Pappa brukar säga att hans mormor brukade säga "spel och tärning hör till satans gärning". Jag kan inte låta bli att undra vad hon hade tänkt om hon hade sett oss ikväll när jag, Christofer, brorsan och mamma satt i varsin soffa med varsin iPhone och spelade...

Jag är expert på att bli beroende av olika spel så jag brukar undvika att ladda ner nya eftersom det 9 gånger av 10 slutar med att jag är helt fast. Som tur är går det ju över efter ett tag, men ändå. Ikväll lurade mamma mg att ladda ner Rumble, så nu vet vi vad jag kommer vara fullt sysselsatt med de närmaste dagarna.
.
Christofer har pratat om Temple Run i någon vecka, men jag har vägrat prova just för att jag vet hur jag blir. I förrgår övertalade han mig att testa - och mycket riktigt är det det enda jag har gjort så fort jag har fått lite egentid med min iPhone (=kvalitetstid!) idag...
.
.
My precioussss..... Man behöver då aldrig ha tråkigt när man har iPhonen som sällskap i alla fall, det är då ett som är säkert! Har man inte tid med något lite mer tidskrävande spel men ändå behöver lite underhållning kan man alltid starta en omgång Yatzy (som sagt, spel och TÄRNING).
.
Okej, nu känner jag att jag börjar tappa fokus lite här och bara drömmer mig bort och funderar på om jag kanske borde tatuera in ett Apple-äpple på skinkan eller nåt? Dags att gå och sova innan det här spårar totalt, jag vet inte vad jag yrar om längre eller vad tusan det var jag ville ha sagt?! Osammanhängnde, jo hej tack för mig.

Så otroligt smidig...

Alltså vi har inte ens varit på stugan i ett dygn, och jag har redan hunnit bränna mig 3 gånger. TRE GÅNGER! Hur klumpig får man bli?

Den första gången var värst. Vi satt och åt raclette och jag sträckte mig över raclettepannan för att ta något. "Akta så du inte bränner dig!" sa någon. "Nej nej, det är lugnt." sa jag. En halv minut senare brände jag handen på sidan av raclettepannan och när jag ryckte undan handen välte jag ett fullt rödvinsglas så det blev rödvin överallt - på bordet, på golvet och självklart på de vita soffkuddarna.

Sedan brände jag även ett finger, och alldeles nu brände jag armen i spisen när jag skulle lägga på mer ved. Suck.

Jag och spisar/ugnar/liknande och jag och vita tyger. Det är 2 kombinationer som nästan alltid slutar illa. Jag har liksom till och med lyckats bränna en smiley på min arm en gång när jag skulle ta ut något ur en ugn. Det är inte alla som lyckas med det...

Så här fint såg det i alla fall ut innan olyckan igår.


Jag är uppe i alla fall

Jag hade stora problem igår när jag skulle gå och lägga mig. Om man inte har automatisk tid och datum på, då borde ju inte iPhonen ändra till sommartid av sig själv? Eller? Hmm, hur var det där nu... Äh, lika bra att ändra tiden färdigt, min första tanke var säkert rätt - om inte tid och datum ställs in automatiskt måste det ju göras manuellt eller hur?

Så jag ställde om klockan, släckte lampan och tänkte sova. Tände lampan, tittade på klockan. Japp, fel håll. Härligt Hanna, vilken tur att du kom på det nu i alla fall. Ställer fram klockan istället. Helvete vad klockan blev mycket plötsligt! Jag kommer att vara ett vrak imorgon... Somnar.
.
Vaknar av att klockan ringer. Skulle helst skjuta mig själv (efter att jag skjutit klockan i miljarder småbitar naturligtvis) för att slippa vara så fantastiskt trött. Stiger upp, kollar på köksklockan. Går på toa. Funderar på vad det var köksklockan visade egentligen? Kollar på köksklockan igen. Måste börja räkna på fingrarna och jämföra med klockan i iPhonen (ja, så tidigt var det faktiskt!). WOHOO! Jag får sova en timme till!
.
.
Trots 1,5 kopp starkt kaffe känner jag mig mer död än levande. Önskar jag kunde ligga hemma och sova med Bella istället...
.
Klockan är snart 8 på morgonen och hittills har vi redan lärt oss att
- iPhoneklockan ställer om sig till sommartid även om man inte har "ställer in automatiskt" aktiverat
- Sommartid är en timme FRAMÅT - helt bakvänt egentligen, för det betyder ju att man blir trött av sommartid medan vintertid är mer positivt. Så borde det absolut inte vara.
- Eh. Någonting till var det men det har jag hunnit glömma bort....
- Jag borde inte få blogga så här tidigt på morgnarna....
.
Nu ger jag upp. Jag måste försöka få liv i Dixie (är ytterst tveksam till att morgontröttare varelse finns på denna jord) och släpa oss iväg till Sund på utställningskurs! Bella har ena ögat skadat så Dixie får vara stand-in idag så att jag får träna i alla fall.

Ingen fisk-kock

Vi hittade färsk torskfilé idag på Kantarellen och tänkte "Åh vad gott med färsk stekt torsk! Det får det bli idag!". En jättebra idé kan tyckas, förutom den lilla detaljen att när vi kom hem var det inte ens 45 minuter tills Daniel skulle komma och plocka upp mig, och då skulle det skalas och kokas potatis, förberedas sås, stekas torsk, göras sås och detta skulle sedan dessutom ätas.

Jag hade tänkt låta Christofer steka fisken men "hur fel kan det gå?" tänkte jag och satte igång med det själv eftersom han satt i telefon. Eh. Väldigt fel tydligen. Att göra 4 grejer på samma gång medan man steker funkar visst inte så bra. Framförallt inte eftersom jag tog den gamla stekpannan så fisken fastnade i pannan och blev till miljontals små fisksmulor. Morfar skulle ha skämts över mig...
.
.
Japp, här sitter då världes sämsta fisk-stekare framför Brooklyn Bridge och filosofierar. Och ja, jag spillde precis mitt sista te över mig om ni undrar över fläcken på tröjan.
.
Nåja, maten smakade trots allt helt bra och när Daniel messade att han var på väg hade jag två tuggor kvar så jag var ganska snabb och effektiv ändå måste jag säga... En riktig höjdare att träna 5 minuter efter att man har svalt sista middagstuggan också, men det är ju bara detaljer.

Totalt hjärnsläpp x 2

Igår när vi var och handlade skulle vi vara lite duktiga och handla middag till idag också. Vi funderade och funderade och lyckades till slut komma på något som vi båda var riktigt nöjda med. Vi köpte det vi behövde och åkte glada i hågen hem.

Och så idag när jag kom hem från jobbet var det då dags att laga den där maten. Ingen av oss kunde komma på vad i helvete det var vi hade tänkt laga?! Vi funderade och funderade, och det enda vi kunde komma ihåg var att vi hade köpt kyckling och crème fraîche och att vi hade varit helt överens om vad vi skulle laga.
.
Helt sjukt. Hur kan vi båda drabbas av sådan total minneslucka? Vi kom aldrig på det heller utan fick helt enkelt improvisera ihop något halvätbart. Tack vare Chicken Rub som vi köpte med oss från Florida blev i alla fall själva kycklingen väldigt god!
.
.
Thumbs up för Chicken Rub i alla fall - räddaren i nöden!

Genomtänkt...?

Jag börjar på allvar ifrågasätta mina metoder när jag ska välja skor. Dagens skoval känns nämligen inte helt genomtänkt måste jag erkänna.

I mitt huvud i morse: neej, jag vill inte ha stövlarna idag, jag får ont överallt av dem... Det får bli de svarta lacosteskorna... Men neeeej, de är så fula och obekväma och konstiga! Hmm... Vad ska det bli för väder idag då? Vad säger ålandstidningen? Hmm, sol, lite moln, 1-2 grader... Perfekt, då tar jag mina älskade tygskor!

Jag tänkte liksom inte att jag kanske skulle titta ut också?! När jag kom ut vräkte det ner snöslask. Härligt. Perfekt tygsko-väder...


Burned

Jaa, jag är då lika smidig som vanligt i alla fall. Jag började nästan tro att det hade blivit bättre, jag tycker inte alls att jag slår mig och går in i dörrkarmar och fastnar i dörrhantag osv. lika ofta längre. Mina blåmärken överallt tyder i och för sig på annat, så det kanske bara är det att ingen orkar påpeka det längre och då märker jag ingenting...

I alla fall. I onsdags lyckades jag bränna mig i pannan med plattången när jag bara skulle platta luggen lite snabbt på morgonen. Hanna, seriöst, NÄR ska du lära dig att det ALLTID går åt helvete när du "bara ska göra något lite snabbt"?! Suck.
.
Så, nu har jag alltså ett fint litet (hyfsat litet i alla fall) rött märke i pannan. Lagom till morgondagens julfest - vad annars liksom. Någon som är förvånad? Nej jag trodde väl inte det heller.
.
.
Det var nästintill omöjligt att få märket på bild, det ville inte alls vara med. Men det är där jag pekar, och det syns mer i verkligheten. Är det inte fantastiskt?

Smidigast av alla

Jag måste erkänna att jag är alldeles fantastiskt smidig. Det är bara att acceptera, det går inte att låtsas som att jag bara har otur längre... Jag är klumpig så det förslår.

I lördags var vi ut, och när jag kom hem gick jag direkt ut på promenad med hundarna. Vill ni gissa vad som hände? Ja men självklart, jag hade tagit nycklarna ur fickan och glömt dem inne på byrån. Och Christofer hade telefonen på ljudlöst så han hörde inte att jag ringde. Vad annars. Lösningen? Jag och dogzen gick hem till mamma och pappa och sov.
.
Men självklart slutar det inte där. Nästa dag visade det sig att jag hade tappat min telefonväska där jag har körkort och bankkort... Jag hade nämligen ju en hund i varje hand och väskan fastkilad under armen medan jag försökte få tag på Christofer på natten, så väskan hade jag tappat... Som tur var så var det en bekant som hade hittat den så det var inga problem att få tillbaks den.
.
.
Dogzen undrade vad fan jag höll på med när vi sprang omkring som tre yra höns mitt i natten och höll på att frysa ihjäl.
.
Idag har de på jobbet tyckt att det var sjukt kul att skratta åt mig på grund av det där...
Jag: Är det okej om jag går nu så jag hinner till bodypumpen? Ni klarar väl av att låsa och så där ändå?
Donny: Jo, det kanske till och med är bäst om du går nu, du bara tappar bort nycklarna annars.
Jag: Meh, det gör jag ju inte!
Donny: Du är lite slarvig Hanna!
Jag: Det är jag ju inte alls! ... Var har jag lagt min telefon?
Som tur var tror jag att det bara var Emil som hörde det sista... Bra att jag försöker övertala dem att jag inte alls är slarvig (vilket jag ju inte är, bara klumpig!) och sedan säger emot mig själv i samma mening... Ni kanske kan gissa att jag höll på att skratta ihjäl mig när jag insåg vad jag hade sagt!

Burned

Men alltså nog är det ju helt fantastiskt alltså. Jag hade lagat en jättegod (om jag får säga det själv) broccolipaj till middag, och jag lagade så mycket att det skulle räcka till minst två luncher åt mig också. När vi skulle äta var den lite lös i mitten så vi tog från kanterna och så slängde jag in resten i ugnen igen.
.
Sedan satte jag mig vid datorn och glömde pajen i ugnen i en timme. Jamenvisst. Så här ser den ut nu...
.
Mmm, smarrigt... Hur är det ens möjligt att glömma mat i ugnen i en timme?! Det luktar fortfarande bränt i hela lägenheten... Och vad ska jag nu äta till lunch imorgon?! Tja, den goda nyheten är att den i alla fall inte är lös i mitten längre...

En sådan där dag igen...

Men alltså, nu har jag sådan där alldeles fantastisk otur igen! Sist jag hade så här höll det på i två veckor ungefär och det var helt sinnessjukt. (Jag tror att det kapitlet fanns på gamla bloggen, så ni får överleva utan det, lika bra att inte bli påmind) Men den här gången verkar det vara varannan dag som gäller...
.
Tisdagen har ni ju redan läst om, den här dagen var inte bättre. Det började med att bion, som vi hade sett fram emot på nytt nu, självklart inte alls gick idag i alla fall!!
Vi frågade i tisdags: Var det sista gången ikväll eller kommer den gå fler dagar?
Hon i biljettluckan: Jodå, den går onsdag och torsdag också, klockan nio.
Vi: Okej, men då går vi på torsdag istället då.
.
Bara den lilla detaljen (!?) att hon glömde att berätta att det är onsdag och torsdag NÄSTA VECKA!! Gah!
.
Bridesmaids får fortsätta vänta...
.
Men självklart slutade det inte där. När jag stod och stekte ägg som brände fast i stekpannan medan jag hade en sjukt mammig liten hund klättrande på mitt ben (inget annat än mattes famn dög idag) hade jag lyckats ställa en tallrik lite för långt ut på bänken, Christofer kom emot den och tallriken föll och gick i tusen bitar och det sprättade ägg över halva köket. Ja men visst vet ni.
.
Just nu då? Jodå, håller på och tvättar min favoritring i tvättmaskinen tillsammans med ett halvt ton kläder. Tydligen. Nåja, jag köpte den i Italien för över 10 år sedan och den har varit med om det mesta (till och med legat överkörd och platt på en parkering i ett år innan jag hittade den igen) så då ska den väl överleva en fjuttig tvättmaskinsomgång kan man tycka... (Håll tummarna är ni snälla)
.
Den snirkliga ringen till höger tillbringar sin kväll i tvättmaskinen...

Jag bara undrar

Jo, jag ska gå och lägga mig, men jag måste bara höra vad ni tror om en grej först. När man ska ta bort mascaran på kvällen och börjar skaka bomullslappen istället för make-up removern - är det månne ett tecken på att man borde ha gått och lagt sig för läääänge sedan?
.
Inte så lätt att se skillnad...

Det är dags för sommarloooooov!

För vissa av oss. Det vill säga inte för mig. Men jag är inte det minsta bitter. Nejdå. Inte. Alls. Kanske lite bara. En smula. Eventuellt lite mer än en smula, en limpa typ...
.
VARFÖR hade man inte vett att utbilda sig till lärare?!?!?! Varför?! Då hade man varit ledig från och med idag till mitten av augusti?! Förstår ni hur länge och hur lyxigt det är? Visst, det är väl inte för sent att göra något åt det, men det känns alldeles för ansträngande. Jag har det ju så bra nu. (Förutom att jag inte har sommarlov då)
.
För att vara lite positiv tänkte jag berätta att jag har skaffat mig en så galet skön "mysdress"! Ett enormt och tunnt linne, och stora och luftiga byxor. Det känns nästan som att vara naken, så skönt sitter de!
.
Jag tänkte visa er att det inte bara är skönt, det är snyggt också! Vad säger ni, nog kan vi väl alla vara helt överens om att jag borde satsa på en karriär som modebloggare istället?

Haklapp?

Jag börjar på allvar fundera över om inte jag borde skaffa mig en haklapp. Bara idag har jag spillt på min tröja 4 gånger. Förstår ni? FYRA GÅNGER?! Det kan ju inte vara normalt.
.
Först spillde jag kaffe på min jobbtröja när jag glömde bort att sluta hälla innan jag förde kaffekoppen från munnen (det må vara fränt att dricka kaffe ur en toalettstol, men det är inte helt lätt). Jag är expert på det. Antingen börjar jag hälla innan jag har hunnit föra koppen/glaset/flaskan till munnen, eller fortsätter hälla när jag ska ställa den ifrån mig. Sjukt.
.
Dessutom lyckades jag spilla sås från middagen på min rena (givetvis) vita (jag vet att jag inte borde få klä mig i vitt) tröja inte mindre än tre gånger. Eller ja, den tredje fläcken är jag osäker på, det kan ha varit kaffe igen...
.
Jag skulle ta en bild för att visa er fläckarna, men uppenbarligen klarar jag inte ens av att göra det idag. Istället ser jag ut att vara gravid med trillingar (minst), dessutom fick jag bara med halva mitt huvud som dessutom ser helt förvridet ut (och tro mig, jag försökte ta fler bilder men de blev om möjligt ännu sämre). Pilarna pekar alltså inte på mitt bröst och min mage, utan på två av fläckarna.

MEN VAD ÄR DET FÖR FEL?!

Alltså jag blir tokig på mig själv idag. Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag är grinig som en övertrött och sockerhög 5 åring och börjar gråta för allt och ingenting.
.
Jag hade planerat att gå på BodyStep idag, och trots att jag har varit grinig hela dagen har jag inte ens tänkt tanken att avvika från den planen. Men så plötsligt, nu när jag har bytt om och allt och precis skulle åka iväg, ja då ångrar jag mig. Helt utan förvarning. Och börjar grina IGEN.
.
Jag försöker övertala mig själv att jag kommer bli mycket piggare om jag åker, men fast jag vet att jag har rätt så skiter jag i det och lägger mig i soffan och surar istället.
Moget Hanna. Allt blir säkert mycket bättre av att du sitter och surar resten av kvällen. Färdigt iklädd träningskläder dessutom... Smart. Skyll dig själv om du är lika grinig i morgon sedan.

PINSAMHETEN SJÄLV

Jag har uppenbarligen ingen bra dag idag. Som att det inte skulle ha räckt med den där micro-incidenten lyckades jag och Bodil göra bort oss inte bara en, utan TVÅ gånger i kväll på Träningsverket.
.
Eller så kan man se det som att vi bara är två lysande exempel på hur inkörd man kan bli i sina rutiner. Det låter trevligare. Kanske.
.
Incident 1 (och den överlägset värsta): Vi kommer in på Träningsverket, blippar våra kort i receptionen och går mot omklädningsrummet.
Jag: Nämen, de här bilderna är nya va? (Det hängde bilder på alla i personalen på väggen)
Bodil: Jo, det är de.
Vi tittar båda på bilderna medan vi öppnar dörren till omklädningsrummet och går in. Vi möter en karl, men reagerar inte förrän han säger "Hörnini, jag tror ni är lite på fel nu."
GAH! De har ju bytt plats på omklädningsrummen efter ombyggnaden, och jag VISSTE ju det, men jag hade inte en tanke på det och vi var för upptagna med att titta på bilderna för att se skylten på dörren... BRA jobbat!
.
Incident 2: På väg ut går vi som vanligt till vänster och hinner gå över halva parkeringen innan jag kommer på att det ju var så fullt idag när vi kom så vi parkerade bilen på andra sidan huset. Bodil försökte rädda situationen med "Jag tänkte ju bara att vi skulle få lite extra motion!". Snacka om virrpannor!
Precis så här virrig kände jag mig. Och är tydligen fortfarande, för det var inte riktigt så där jag hade tänkt att bilden skulle bli, men jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg resultatet så det fick vara.
.
Snälla Gud, låt mig ha en mindre förvirrad dag i morgon.

Tidigare inlägg
RSS 2.0